Vi har väl på senare tid inte kunnat undgå rubrikerna om vad som pågår bakom kulisserna hos dem som skall agera
t.ex förvaltare för forskningsmedel.
Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) har ett mycket viktigt uppdrag: att förvalta och fördela några av de miljarder som svenska företag beskattats på. Medlen ska användas för att stödja medicinsk, teknisk och naturvetenskaplig forskning av ”högsta möjliga kvalitet”, men forskningen ska också på ett konkret sätt kunna nyttiggöras inom svensk industri och samhället i övrigt. Varje år delas drygt 500 miljoner kronor ut.
Då är kanske de miljoner är en liten del som man lagt ut på representation, men det har ingen betydelse. Det lyser klar-rött i folks ögon.
Regeringen satsar via den kritiserade myndigheten Tillväxtverket hundratals miljoner kronor på kvinnligt företagande. Men trots att satsningen nu pågått i fem år vet fortfarande ingen vilken effekt pengarna har haft. Skälet: det saknas uppgifter om vem som deltagit i projekten och det har därför inte gått att göra någon uppföljning. Man häpnar, vilket privat företag hade överlevt med denna politik? Viss forskning kan man mäta som den forskning som ger tillverkningsindustrin bättre material. En forskning som ofta styrs av företagen själva.
Sedan finns det forskning om vårt välbefinnande.
”Under de sextio år som gått har Cancerfondens roll som finansiär av svensk cancerforskning mejslats ut.
Cancerfonden är en långsiktig och uthållig finansiär som satsar både på bredd och kvalitet.
Resultatet av de många årens satsning är en framstående svensk cancerforskning med många grupper (även kliniska!) som har stor internationell genomslagskraft.
Är det möjligt att beräkna ett forskningsresultats värde i pengar? Runt om i världen anstränger sig forskare och analytiker för att lösa den uppgiften. I Sverige arbetar bland annat myndigheten VINNOVA med att ta fram analyser av den totala, ekonomiska nyttan av forskning inom vissa områden.
Statistiska centralbyrån och Vetenskapsrådet har gjort citeringsanalyser. Resultaten visar att svensk forskning citeras ungefär 13 procent mer än världsgenomsnittet. Bäst i Norden är Danmark med 27 procent över världsgenomsnittet (2011) skriver forskning.se.”
Att veta hur mycket pengar som satsat i världen av bara skattepengar på forskning och därigenom mäta hur effektivt pengarna har använts klarar troligtvis ingen. Man mäter tydligen i citeringsanalyser. Cancerforskningen har fått miljarders miljarder i bidrag, har den forskningen blivit en institution i sig själv, som aldrig kommer helt i mål? Professorer inom cancerforskning produceras på löpande band!
Det bör framhållas att den ledande tjänstemannen på Stiftelsen för strategisk forskning – Lars Rask – har lyckats tillskansa sig en lön som i runda tal är dubbelt så hög som vad landets mest internationellt framstående universitetsforskare har. Detta är naturligtvis i grunden djupt stötande.
En fråga som måste ställas är emellertid varför en forskningsfinansierande offentlig organisation som denna stiftelse ansett det nödvändigt att ställa till med dessa extravaganta spektakel. Jag tror svaret ligger i att finansieringssystemet för svensk forskning är svårt överbyråkratiserat. Listan på de olika instanser som sysslar med att finansiera svensk forskning är nämligen mycket omfattande…BO ROTHSTEIN
